Interoperabilitet innebär att två system kan utbyta information och att mottagaren förstår det som skickas på samma sätt som avsändaren menade det. Begreppet återkommer i både EU:s förordning om det europeiska hälsodataområdet och i arbetet med nationell digital infrastruktur, men det blir sällan konkret i de sammanhang där det används.
Skillnaden mellan att skicka en fil och att faktiskt kunna använda innehållet i den är i praktiken skillnaden mellan en integration som löser ett problem och en som skapar ett nytt. Här går vi igenom vad interoperabilitet består av, vilka krav som ställs från europeisk och nationell nivå och vad det betyder för de system ni använder idag.
Interoperabilitet brukar delas in i tre nivåer som alla behöver fungera samtidigt. Den tekniska nivån handlar om att systemen kan koppla upp sig mot varandra och överföra data, den semantiska om att informationen betyder samma sak i båda ändar, och den organisatoriska om att det finns avtal, roller och ansvarsfördelning som gör utbytet tillåtet och förvaltningsbart över tid.
Den vanligaste missuppfattningen är att den tekniska nivån är den svåra. I verkligheten löses den ofta först, eftersom den är tydligt avgränsad och går att testa. Det som fäller integrationsprojekt är i stället att två system använder olika begrepp för samma sak, eller att ingen har bestämt vem som ansvarar för informationen när den har passerat gränsen mellan två organisationer.
Semantisk interoperabilitet uppnås genom att parterna använder samma termer, begrepp och kodverk. Socialstyrelsens föreskrifter ställer redan krav på att uppgifterna i patientjournalen ska vara entydiga, och de allmänna råden pekar ut hur det görs, nämligen med termer och begrepp ur Socialstyrelsens termbank och med de klassifikationer som används i vården.
Dit hör ICD-10-SE för diagnoser, KVÅ för åtgärder, ICF för funktionstillstånd och Snomed CT som referensterminologi. Kravet på entydighet gäller alltså redan inom den egna verksamheten, och det är samma krav som skalas upp när informationen ska delas.
En diagnos som dokumenterats i fritext går att läsa för en människa men inte att sammanställa, jämföra eller överföra maskinellt. Verksamheter som dokumenterar strukturerat från början har därmed en stor del av interoperabilitetsarbetet gjort, medan den som har stora mängder ostrukturerad information får betala för arbetet i efterhand.
På den tekniska nivån går utvecklingen mot API-baserat utbyte enligt gemensamma specifikationer i stället för filöverföringar och punktintegrationer. De nationella tjänsterna arbetar med tjänstedomäner och tjänstekontraktsbeskrivningar som definierar exakt hur information ska efterfrågas och lämnas, och anslutna verksamheter ska anpassa sina system till nya och uppdaterade versioner inom angivna tidsramar.
Modellen har en viktig konsekvens för förvaltningen. En integration mot en nationell tjänst är inte ett projekt med slutdatum, eftersom specifikationerna versioneras och ändras över tid. Verksamheten behöver därför ha en rutin för att bevaka ändringar, bedöma vad de innebär för de egna systemen och genomföra anpassningarna innan de gamla versionerna tas ur drift.
Den organisatoriska nivån är den som oftast underskattas. Här hör frågorna om vem som är personuppgiftsansvarig för vilken information, vilka villkor som gäller för att dela och ta del av uppgifter, hur spärrar och samtycken hanteras över organisationsgränser och vem som ansvarar för uppföljningen av åtkomst när den sker utifrån.
Lagen om sammanhållen vård och omsorgsdokumentation är ett tydligt exempel. Tekniskt är utbytet mellan vårdgivare och omsorgsgivare hanterbart, men lagen ställer villkor om information, samtycke, spärrar och åtkomstkontroll som behöver vara lösta i avtal och rutiner innan utbytet kan börja. Den som bara ser interoperabilitet som en teknisk fråga upptäcker den organisatoriska nivån sent, vilket brukar bli dyrt.
På europeisk nivå ställer förordningen om det europeiska hälsodataområdet krav på att utpekade hälsodata ska kunna tillgängliggöras i ett gemensamt europeiskt utbytesformat. Först ut är patientöversikter, e-recept och e-expedieringar, och i ett senare skede tillkommer bland annat bilddiagnostik med utlåtanden, laboratorieresultat och utskrivningsrapporter.
Förordningen ställer dessutom harmoniserade krav på de system som hanterar elektroniska patientjournaler, däribland att de ska innehålla en europeisk komponent för interoperabilitet och en komponent för loggning.
Nationellt byggs infrastrukturen upp enligt samma logik, med komponenter som ska vara återanvändbara och tekniskt fristående, och med utbyte som i första hand sker direkt mellan vårdgivare enligt nationella specifikationer. Riktningen är alltså entydig från båda håll. Mer strukturerad information, fler gemensamma format och högre krav på att systemen kan utbyta uppgifter utan särlösningar för varje relation.
Erfarenheten från integrationsarbete pekar mot ett par återkommande mönster. Punktintegrationer byggda för en specifik relation fungerar utmärkt till dess att en tredje part ska anslutas, och då visar det sig att lösningen inte går att återanvända.
Bristen på gemensam begreppsmodell upptäcks ofta först vid test, när samma fält visar sig betyda olika saker i de två systemen. Beroenden mot versioner som inte bevakas skapar driftstörningar som uppfattas som slumpmässiga tills någon kopplar dem till en uppdaterad specifikation.
Gemensamt för mönstren är att de handlar om förvaltning snarare än om utveckling. Integrationen byggs en gång och förvaltas i tio år, och de flesta kostnader uppstår i den senare delen.
Några punkter som brukar avgöra hur väl ett interoperabilitetsarbete faller ut:
Våra utvecklare har många års erfarenhet av att skapa integrationer mellan informationsintensiva system, och vi arbetar sedan länge med integrationer mellan vårdinformationssystem. Nyttan ligger sällan i själva kopplingen utan i vad den gör möjlig, alltså effektivare arbetsprocesser, bättre förutsättningar för uppföljning och lägre kostnader när information inte längre behöver hanteras manuellt på flera håll.
Vi utvecklar och förvaltar it-stöd till hälso och sjukvården, vilket innebär att vi ser integrationerna både när de byggs och när de ska leva vidare genom versionsbyten och nya krav. Hör av er om ni vill resonera kring hur era system utbyter information idag och vad som behöver förändras.