Vad kräver cybersäkerhetslagen av vårdgivare?

18 november, 2026

Cybersäkerhetslagen trädde i kraft den 15 januari 2026 och ersatte den tidigare lagen om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster. Hälso- och sjukvård är en av de sektorer som omfattas, vilket betyder att kraven gäller regioner, kommuner och privata vårdgivare av en viss storlek oavsett vilka system de använder. 

Kraven är inte formulerade som en teknisk kravlista utan som en skyldighet att vidta lämpliga och proportionella åtgärder, och i april 2026 hade 19 regioner och 264 kommuner anmält sig enligt lagen. Nedan går vi igenom vad skyldigheterna innebär i praktiken, vad vården redan uppfyller genom journalföringsföreskriften och var skillnaden faktiskt ligger.

Omfattas er verksamhet av lagen?

Två frågor avgör saken. Den första är sektorn, och hälso- och sjukvård finns med bland de sektorer som pekas ut. Den andra är storleken, eftersom lagen enligt första kapitlet gäller verksamhetsutövare som storleksmässigt motsvarar eller är större än ett medelstort företag, vilket i praktiken innebär minst femtio anställda eller en omsättning över tio miljoner euro. Regioner och de flesta större kommuner hamnar därmed inom lagen, medan en liten privat mottagning normalt faller utanför. 

Lagen skiljer dessutom mellan väsentliga och viktiga verksamhetsutövare, där den som är större än ett medelstort företag räknas som väsentlig och övriga som viktiga, och indelningen styr både tillsynens omfattning och avgiftsnivåerna. Anmälan ska enligt andra kapitlet göras så snart det kan ske till den myndighet regeringen bestämmer, i praktiken Myndigheten för civilt försvar, och förändringar ska anmälas senast fjorton dagar efter att de inträffat.

De tio åtgärderna som ska vara på plats

Andra kapitlet räknar upp vad riskhanteringen minst ska omfatta, och listan är värd att läsa i sin helhet eftersom varje punkt går att följa upp vid en tillsyn. Den täcker riskanalys och strategier för säkerhet i informationssystem, incidenthantering, kontinuitet och krishantering, säkerhet i leverantörskedjan, säkerhet vid anskaffning och utveckling av system, bedömning av hur effektiva åtgärderna är, grundläggande cyberhygien med utbildning, kryptopolicy med kryptering där det är relevant samt personalsäkerhet, åtkomstkontroll och hantering av tillgångar. 

Till det kommer autentisering och säkrad kommunikation i de fall det är relevant. Myndigheten för civilt försvar har tagit fram föreskrifter som preciserar vad punkterna innebär, uppdelade på organisatoriska åtgärder som riskanalys och personalsäkerhet, tekniska åtgärder som kryptering, åtkomstkontroll och loggning samt fysiska skyddsåtgärder. Formuleringen om vad som är lämpligt och proportionellt betyder inte att kraven är frivilliga, utan att nivån ska stå i relation till verksamhetens risker och storlek.

Delar av kraven uppfylls redan i vården

Den som arbetar i en vårdorganisation känner igen flera punkter från Socialstyrelsens föreskrifter om journalföring och behandling av personuppgifter. Riskanalyser ska göras fortlöpande, åtkomsten ska begränsas till den som deltar i vården av patienten, behörigheter ska bestämmas utifrån den enskildes behov, loggar ska granskas systematiskt och sparas i minst fem år, och skyddet mot olovlig åtkomst ska utvärderas varje år.

Det arbetet är alltså inte ett nytt projekt utan ett underlag som i hög grad redan finns, vilket vi har gått igenom i texten om informationssäkerhet i hälso- och sjukvården. Skillnaden ligger i tre saker. Cybersäkerhetslagen omfattar hela informationsmiljön och inte bara den som rör patientuppgifter, den sträcker sig ut i leverantörskedjan, och den kommer med rapporteringsskyldigheter och avgifter som den tidigare regleringen saknade.

Incidenter ska rapporteras inom 24 timmar

Rapporteringen är den tydligaste nyheten för de flesta. En betydande incident ska anmälas så snart det kan ske och senast 24 timmar efter att verksamhetsutövaren fått kännedom om den, och därefter ska en incidentanmälan lämnas senast 72 timmar efter samma tidpunkt. Senast en månad efter den anmälan ska en slutrapport lämnas till samma myndighet.

Tidsgränserna låter rimliga på papper men förutsätter att någon upptäcker incidenten, att den bedöms mot ett fastställt kriterium för vad som är betydande och att det finns en utpekad person som får anmäla utan att invänta beslut i linjen. Ett dygn räcker inte för att först reda ut vem som äger frågan, och det är därför rutinen behöver vara skriven och övad innan den behövs. För vårdgivare finns dessutom en samordning att göra, eftersom incidenter som rör patientuppgifter kan behöva hanteras i flera spår samtidigt, vilket hänger ihop med det som redovisas i patientsäkerhetsberättelsen.

Ledningen ska utbildas

Andra kapitlet innehåller en kort bestämmelse med stor räckvidd, nämligen att de personer som ingår i ledningen för en verksamhetsutövare ska genomgå utbildning om säkerhetsåtgärder. Kravet riktar sig mot nämnd, direktion eller styrelse och inte mot it-funktionen, och det går inte att delegera bort. 

Poängen är att beslut om resurser, prioriteringar och risktagande fattas där, och tillsynen kan begära att utbildningen är dokumenterad. Myndigheten för civilt försvar har ett eget kapitel om just ledningsutbildning i sina föreskrifter, vilket säger något om hur kravet ska läsas.

Tillsynen delas mellan två myndigheter

För hälso- och sjukvårdssektorn är tillsynen uppdelad enligt cybersäkerhetsförordningen. Inspektionen för vård och omsorg har tillsyn över vårdgivare, medan Läkemedelsverket har tillsyn över resten av sektorn och över tillverkning av medicintekniska produkter. Uppdelningen är praktiskt viktig, eftersom en vårdgivare som redan har kontakt med Inspektionen för vård och omsorg i patientsäkerhetsfrågor nu möter samma myndighet i cybersäkerhetsfrågor. 

Sanktionsavgifterna är satta till lägst 5 000 kronor, och för en väsentlig verksamhetsutövare kan de uppgå till två procent av den globala årsomsättningen eller tio miljoner euro beroende på vilket belopp som är högst. För en viktig verksamhetsutövare är motsvarande nivåer 1,4 procent eller sju miljoner euro, och för en offentlig verksamhetsutövare är avgiften tio miljoner kronor.

Åtgärderna som syns i systemen

Det svåra med lagen är sällan att förstå vad den kräver. Svårigheten är att visa att åtgärderna fungerar i de system verksamheten arbetar i, och två av punkterna i andra kapitlet landar rakt i vårdens vardag. Åtkomstkontrollen ska vara satt efter vad den enskilda medarbetaren behöver för sitt arbete, och loggningen ska täcka den åtkomst som sker samt gå att granska i efterhand.

Vår produkt SALA analyserar åtkomstloggar från vårdinformationssystem och flaggar åtkomst som avviker, och den dokumentation som en systematisk granskning lämnar efter sig är samma underlag som en tillsyn frågar efter. Övriga punkter, från ledningsutbildning till incidentrutiner, ligger hos verksamheten själv och hos dess informationssäkerhetsfunktion, och lagen går inte att uppfylla genom ett systemval. Har ni loggningen och åtkomstkontrollen oklar inför tillsynen är det den delen vi kan ta tag i.